Peter Lenken
Olle Hammarlund Människan, journalisten, författaren
Thomas Ek (Carlssons 2024)
Den poetiske tidningsmannen
Olle Hammarlund? Ingen koppling. Namnet borde funnits där i det förgångna men jag visste inte mycket om honom.
Men nu vet jag desto mer. Sedan jag läst litteraturvetaren Thomas Eks gedigna biografi över tidningsmannen och författaren Olle Hammarlund (1918-1976).
Ek har gått grundligt till väga. Han har suttit på universitetsbiblioteket i Lund i månad efter månad och nagelfarit OH:s skrivande in i minsta notis. Och detta är bara en liten del av researchen.
Han startar i hemstaden Kristianstad där uppväxten skedde bland tidningsfolk och litteratörer. Förklaringen var hans far, tidningsmannen Karl-Oskar Hammarlund, som också skrev krönikor och gav ut diktsamlingar.
DIKTER GER BRA SKRIBENTER
Somliga ifrågasatte lämpligheten med att som tidningsman också vara poet. Men han hävdade att rollerna befruktade varandra. Helt riktigt, för att bli en bra skribent bör man läsa dikter.
Karl-Oskar Hammarlund blev så småningom chefredaktör för Länstidningen. Men efter 27 år i tidningens tjänst fick han plötsligt sparken när han utsågs till syndabock för en sjunkande upplaga. Varpå den sjönk ytterligare när läsarna sade upp sina prenumerationer i protest.
Familjen flyttade till Stockholm. 1954 lades Länstidningen ner.
Fadern var alltså en stor inspiratör när det gällde OH:s intresse för litteratur. Och piprökning. Som 17-åring fick han en sjöskumspipa av fadern och som inbiten piprökare gav han senare sina söner pipor i present redan i tonåren.
När det gäller litteraturen blev OH tidigt inslussad på de engelska klassikerna. På egen hand hittade han ytterligare inspirerande läsning i Allers veckotidning. Men den stora idolen genom livet var ändå Frans G. Bengtsson.
ALDRIG PÅ CAFÉ OPERA
Böcker och läsande var en nödvändighet, ett av de grundläggande behoven. Han beskriver sig själv som ”en vandrare bland böcker”.
OH ville avdramatisera umgänget med böcker. Han var över huvud taget till sin natur anspråkslös och ödmjuk.
Att bli journalist var något av en självklarhet redan från början. Från filmrecensioner och studenttidningar ledde karriärvägen efter krigsslutet fram till ett chefredaktörskap för facktidskriften Textil och Konfektion och senare arbete för Industria, en välrenommerad tidskrift med nyheter om industri och företag.
Vad gör en litteraturälskare med en affärstidning? Jo, han för in nya oväntade innehållselement. OH startar avdelningen ”Lugna gatan” och ”Sista sidan” med en förtrolig ton av kåserier och lästips.
”Kåseriet är ett litet stycke skönlitteratur i den dagliga störtfloden av journalistik” (citat i boken av GP:s Kristian Wedel).
Olle Hammarlund var en egensinnig person som tidvis plågades av svår melankoli. Han var, som han skriver, under sina tjugo år i Stockholm aldrig på Café Opera. Han trivdes egentligen inte bland folk. Förutom på redaktionens julfester.
Han satt han hemma i Nockeby och jobbade.
FÅRÖ ALLTID BÄST
Men allra bäst trivdes han på Fårö. Det var hans plats på jorden, där tillbringade familjen somrarna.
Den kanske mest betydelsefulla av hans böcker är Fårets gröna öga (1967), ett djuplodande i ön ”från nutid till geologisk tid”.
Till slut säger OH upp sig på Industria. Han känner det som en befrielse. Nu kan han förverkliga sina författardrömmar.
Han ger ut en rad essäsamlingar. Fast han var ingen långskrivare, essäerna var på fem sidor och böckerna mestadels uppdelade i kortare delar. För övrigt var han lite skeptisk till att kalla texterna för ”essäer”. Ädelkåserier var en bättre benämning.
Böckerna kommer i en rad: Stjärnornas barn, Resan till paradiset, Röster i vinden och den enda romanen, Onkel Enoks hus.
Olle Hammarlund blir ett namn och anlitas för olika tidningar och tidskrifter. Han medverkar också flitigt i radio och i tv med bland andra Lasse Holmqvist.
Thomas Ek ställer frågan: ”Vad är det mest fascinerande med Olle Hammarlunds texter?” och svarar: ”Det är alla resor han tar sina läsare med på, långa och korta, inre och yttre, i historien och i nutiden.”
CHRONSCHOUGHSKA TRIVIALITETER?
Litteraturrecensenten Ruth Halldén, som blev en av OH:s många vänner, skrev: ”Det finns personer vilkas hjärnor ser ut som Brittish Museum, möblerade ända ner i källaren med historiskt och kulturellt bohag. Där finns allt, från stoftet av en neandertalmänniska till drottning Victorias snörliv. Säg ett ord, vilket som helst, och denna person skall på rak arm sätta ihop en föreläsning där konsten, litteraturen och historien passerar revy” (ur en recension av Stjärnornas barn).
Alla var dock inte så förtjusta i OH:s författarskap. Magnus Hedlund skrev: ”…som förnumstigt travar Chronschoughska trivialiteter och pretentiösa anekdoter på varandra i bok efter bok”. OH noterade ”Oj, oj!!” med rött bläck i marginalen och vandrade vidare.
Han hade inga som helst behov av att vara anspråksfull och ta plats. Han hade en, vad han kallade, liten yrkesmoral: ”Hela min egensinniga, egenfostran som journalist har lärt mig detta, att det är ju det man berättar som är det viktiga och inte berättaren själv.”
En idag sorgligt bortglömd maxim.
FANNS EN DIREKT KOPPLING
Ingen koppling? Men vad händer när jag en dag döstädar i bokhyllorna? Bland alla bokhögar på matsalsbordet ser jag plötsligt en titel, Resan till paradiset och författarnamnet Olle Hammarlund.
Han fanns alltså i vår bokhylla. Ett sammanträffande som han säkert själv hade gillat. Även orsaken till att boken fanns där.
Det visade sig att hustrun varit kurskamrat på högskolan med Olles yngste son Nils.
”Resan till Paradiset” handlar om resor i tid och rum. OH talade om den och ”Fårets gröna öga” som ”känslo- och tankemässiga byggen”.
Så blir jag också till slut sittande med en Olle Hammarlundbok och läser om resebibliotek och om att resa i sin kammare.
Boken visar sig vara ett gallrat exemplar från Stenungsunds bibliotek, av alla ställen. Men här hemma ska den så snart jag läst färdigt åter in i bokhyllan. Tillsammans med Thomas Eks biografi.
Peter Lenken
Journalist och författare