De här hördes i Studio fem i Radiohuset: Från vänster Kristina Lundgren, Ellinor Melander, Arne König, Birgitta Ney och Åke Pettersson (Bild: Torbjörn von Krogh)
Journalister – hjältar eller skurkar? Hur skildras journalister i litteraturen? De frågorna gavs det flera svar på under en intressant kväll i Studio fem i Radiohuset i Stockholm.
Journalisten Arne König, som i många, många år samlat både romaner och deckare med journalister i framträdande roller, inledde med den lite modernare litteraturen. I modern tid har journalister oftast utmålats mer eller mindre som hjältar till skillnad från hur Strindberg beskrev Arvid Falk och Struve i Röda rummet för hundratalet år sedan.
Ta huvudpersonen, journalisten Annika Bengtsson i Liza Marklunds böcker till exempel. Fast dessa kanske framför allt är bra exempel på hur den redaktionella miljön återges, ansåg Arne König. En miljö där Annika inte har någon fast arbetsplats, utan får slå sig ner där det går i det redaktionella kontorslandskapet. Något större arkiv lär det till exempel inte finnas plats till.
Ninni Schulman beskriver i sina deckare mer en lokalredaktörs vardag och skillnaden mellan arbetet på en lokalredaktion och en centralredaktion.
Bland de många böcker Arne tog upp som beskriver journalistrollen på ett intressant sätt finns också danske Tom Kristensens skildringar av redaktionsliv och alkohol. Detta på 30-talet. Eller varför inte Lars Molins Sommarmord.
Lars Molins Sommarmord, en av de böcker Arne König tog upp. (Foto:Torbjörn von Krogh)
KRISTINA LUNDGREN SAMMANFATTAR SITT BIDRAG: Journalistromaner och flickböcker
Det handlade bland annat om tre journalistromaner från tidigt 1900-tal, skrivna av kvinnliga journalister som vid den tiden började etablera sig i pressen. I Elin Wägners berömda Pennskaftet (1910), Else Kleens s k reportageroman Det stora spelet (1915) och Karin Fagerholm-Petres Orons barn (1928) möter vi representanter för Den Nya Kvinnan som orädda kämpar för ett självständigt liv, med rösträtt och sociala förändringar.
Den kvinnliga journalistrollen blev en förebild och symbol för ett modernare, friare och jämlikt samhälle.
Senare på 1950-talet kom även en serie flickböcker där den unga kvinnan rättrådigt och modigt kliver fram på kvällstidningens redaktion, engagerar sig i sociala problem och förebådar den moderna journalistdeckaren. Ulla blir reporter från 1957 med fyra uppföljare skrevs av Sonja Berg, pseudonym för Stig Malmberg och Sven Wernström som båda var typografer på Aftonbladet innan de började ge ut mängder av barn- och ungdomsböcker.
BIRGITTA NEY OM SITT INLÄGG: Journalister i olika litterära genrer
Om romaner ger journalister utrymme att berätta om personer och händelser med mer eller mindre fiktion så kan de ändå gestalta viktiga frågor i samhället och journalistyrket. Hur ser det ut med genrer som reportaget, krigskorrespondensen och självbiografin? I de genrerna förväntar vi oss att sanningen ska ha stor betydelse, men berättandet ändå variera.
I Ester Blenda Nordströms reportage i bokform, En piga bland pigor (1914), kan vi se hur hon skildrar sitt eget sätt att arbeta journalistiskt, som många decennier senare kom att kallas ”att wallraffa”.
Marika Stiernstedt och Else Kleen gav ut böcker som på olika sätt är krigskorrespondenser. Stiernstedt betonade i Frankrikes själ (1916) att hon var ensam kvinna vid fronten vid sitt besök där krigshösten 1915 medan Kleen i boken Hur där såg ut (1917) berättar om hur hon såg fransk civilbefolkning drabbas i Paris år 1916.
Också självbiografiskt skrivande kan ge viktiga bidrag till vår förståelse av gångna tider. Vera von Kraemer berättar i sin Brantings på Norrtullsgatan (1939) inte bara om sin uppväxt i en välkänd familj i Stockholm utan också om journalisters arbetsvillkor fram till Hjalmar Brantings död 1925.
Birgitta Ney avslutade med att berätta om Elsa Nyblom, som skrev om vägen in i journalistiken. (Foto:Torbjörn von Krogh)
Elsa Nyblom slutligen, berättar underhållande i Strängt personligt (1945) och Kvinna UPA (1948) om en uppväxt i ett fattigare Stockholm och om en kvinnas väg in i journalistiken.
HILDA SACHS – UNIK UTRIKESKORRE
Efter en paus var det Ellinor Melanders tur. Och Ellinor höll ett längre föredrag om Hilda Sachs verksamhet som journalist. Hilda skrev – mest som frilans – för en rad tidningar av olika politisk färg, och var något som så sällsynt på den tiden (verksam från 1891 till 1928) som utrikeskorrespondent. Bland annat som Pariskorre för Dagens Nyheter. Men redan innan dess hade hon rapporterat från Bryssel för Aftonbladet.
Från Paris skrev hon senare för mer konservativa Nya Dagligt Allehanda, vilket var märkligt i sig eftersom det var mycket ovanligt att kvinnor överhuvudtaget medverkade i den tidningen. Hilda Sachs bevakade dag för dag till exempel rättegången mot författaren Émile Zola, som i öppet brev – ”J´accuse” – till presidenten anklagat officerare och myndigheter för olagligheter. Bakgrunden var ju Dreyfus-affären.
Om allt detta och mycket mer kan man läsa i Ellinor Melanders bok Frisinnad och omutligt modig, som kom ut i höstas.
Mer om Ellinors bok hittar du här:
Men du kan också läsa hela Ellinor Melanders föredrag här!
Föredrag i Svensk Mediehistorisk Förening den 10 april 2019.docx
Från Studio fem (Foto:Torbjörn von Krogh)