Oväntat tack måste ju publiceras!
Efter årsmötesförhandlingarna i ABF-huset i Stockholm, höll en i publiken, närmare bestämt Gunnar Andrén – känd publicist och politiker – ett litet anförande om vikten av föreningar som Svensk Mediehistorisk förening. Det lät väldigt spännande, men var något svårt att uppfatta för en Zoom-medverkande referent. Detta eftersom det hela kom spontant utifrån salen – utan mikrofon.
Så därför bad vi helt enkelt Gunnar Andrén att skicka oss det han sagt, sina tankar. De följer här:
(Gunnar Andrén i ABF-huset Foto:Torbjörn von Krogh)
Fru Ordförande
Jag skulle – och jag är övertygad om att jag gör det på samtliga närvarandes vägnar vilket inkluderar alla som digitalt är med oss – vilja uttrycka ett stort tack till Styrelsen för det arbete som dess medlemmar oavlönat lägger ner för att föreningens syfte skall uppfyllas och hålla hög standard.
Det vore fel att inte särskilt också omnämna redaktören för årsboken i detta sammanhang, en skrift som av alla medlemmar uppskattas och gör medlemskapet meningsfullt även för den som inte har möjlighet att närvara vid olika arrangemang.
Jag vill också tillägga att detta tack även omfattar redaktören för föreningens hemsida, som är aktuell och relevant. Stort tack.
En förening som Mediehistorisk förening hamnar sällan eller aldrig bland tidningarnas eller etermediernas toppnyheter.
Det betyder inte att föreningens syfte och styrelsens arbete är mindre värt. Förmodligen är det så att få i dag inser att det föreningen gör i nutiden, att dokumentera dåtiden, kommer att uppskattas ännu mycket mer senare, i framtiden.
Den dokumentation om tidningar av olika slag, dagspress, veckopress och alla andra tryckta alster som spridits och lästs i vårt land, och berättelserna om människorna, främst journalisterna, som gjorde jobbet – och dit måste man räkna också allt från kolportörerna och sättarna till annonssäljarna och utgivarna – och som numera kompletteras av den analoga teknik som blivit digital och tagit sig in i varje svenskt hem i form av radio, TV, poddar och det som oftast kallas sociala medier men stundom är ganska så asociala – är en insats för framtiden som inte kan värderas enbart i pengar:
Vår historia vore fattigare utan Mediehistorisk förening.
Ett stort tack till styrelsen för dess insats, ett tack som inte bara kommer från oss här i dag utan än mer från dem som i framtiden drar nytta av det arbete som nu görs om det som kallats Vårt dagliga blad, alltså press, radio och TV, i många fall inte ens födda.
Men låt mig sluta med en anekdot i anslutning till Eskil Vesterlunds beskrivning av hans arbete om mediernas förändrade syn på opinionsundersökningarna 1957-1976. Jag vågar göra det eftersom jag väl är den ende här som både träffat, debatterat med och intervjuat opinionsjournalistikens ”fader”, George Gallup. Det var vid Sifo:s 20-årsjubliem 1975 eller 1976 då jag var på Sydsvenskan och redan hunnit bli mångårig Sifo-partisympatiundersökningskommentator.
Men opinionsundersökningarnas tid i Sverige började långt tidigare, jag reserverar mig för årtal och detaljer, minnet kan svika slikt. Ty redan kring 1937 – alltså tjugo år innan Eskils undersökning startar – gjordes det en postal undersökning om vad svenskarna tycker. Jag är dock – låt vara fil.kand. från Lund om vilka Tage Erlander vid en intervju på Bommersvik sade mig att ”en sådan vet man aldrig hur långt man kan komma att gå” – ingen garant för dess vetenskapliga värde men sattes på spåret av Sifo-grundaren Hans L Zetterberg som var en utmärkt sociolog, men mindre framgångsrik journalist om nu sanningen – som en gång var Aftonbladets devis, det kanske var sant åtminstone till 90 procent som Expressens Sigge Ågren kallade sina memoarer 1970 – skall fram.
I den där postala opinionsundersökningen från slutet av 1930-talet ställdes bl.a. frågan om de svarandena tyckte att riksdagsledamöterna skulle få sina tågresor med SJ till och från riksdagen betalda – tiden går.
Det gick väl an, för att citera Carl Jonas Love Almqvist.
Men för att ytterligare utröna vad respondenterna – svenskarna – tyckte, frågade man också om riksdagsmännen skulle få åka 1:a, 2:a eller 3:e klass.
Svaret var – tiden inte bara går utan också stilla står – att en klar majoritet svarade tredje klass.
GA
mest f.d. men inte bara