Charlotte Reimerson, bilden från 1958
Charlotte Reimerson in memoriam
av Ellinor Melander
Journalisten och författaren Charlotte Reimerson har lämnat oss vid 97 års ålder. Hon var en pionjär som konsumentupplysare – i press, radio och teve från början av 1950-talet.
Efter examen 1965 specialiserade sig Charlotte på den nystartade avdelningen för objektiv konsumentupplysning på Journalistinstitutet i Stockholm. Bland några av de utmärkelser hon fick kan nämnas Stora journalistpriset 1980, i teve-klassen ”för intensiv, orädd och journalistiskt genomarbetad konsumentupplysning” och 1998 som den första mottagaren av Råd & Röns pris, ”för 50 års kamp för konsumenternas bästa”.
Mycket engagerad i Presshistorisk förening
Charlotte Reimerson var en engagerad medlem i det som då fortfarande hette Svensk Presshistorisk Förening. Hon deltog i årsmöten och andra arrangemang och var alltid mycket intresserad av föreningens verksamhet.
Som pensionär ägnade sig Charlotte åt konsumentupplysning om livets slut. Hennes bok Den sista tjänsten: om död och begravning utkom 1994 och blev mycket populär och utkom i flera upplagor. Efter den följde flera artiklar och broschyrer på samma tema.
Hennes konsumentjournalistik-arkiv ställdes ut
I maj 2008 stod föreningen tillsammans med Nordiska museet och Institutet för mediestudier som arrangörer för seminariet ”Konsumentjournalistikens erfarenheter och arkiv: Charlotte Reimersons samling på Nordiska museet.” Samlingen omfattar tiden 1951–2008 och består av 92 volymer som innehåller manuskript, arbetsmaterial, korrespondens, fotografier, pressklipp med mera. För närmare information om innehållet, se https://sok.riksarkivet.se/arkiv, sök på Charlotte Reimerson. I samband med seminariet överlämnade föreningen bokverket Den svenska pressens historia till Charlotte som tack för hennes insatser.
I Presshistorisk årsbok 2011 ingick en temadel om konsumentjournalistik. Maria Edström presenterade Willy Maria Lundberg och hennes arkiv, Birgitta Ney skrev om Charlotte Reimersons konsumentjournalistik på 1960-talet och avslutningsvis följde Charlottes granskning av tryckfel i dödsannonser.
Förfärliga fel i dödsannonser
Några exempel ur Presshistorisk årsbok 2011.
Under mina sista år som redaktör för Presshistorisk årsbok samarbetade jag med Charlotte i projektet om ”förfärliga fel i dödsannonser” i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Det resulterade i två bidrag i årsboken: ”Förfärligt med fel i dödsannonser” 2011 respektive ”Förfärliga fel fortsätter i dödsannonser: Vems är ansvaret?” 2012.
Projektet handlade om vem som korrekturläste dödsannonserna och ansvarade för felen, och hur de som klagade kunde få hjälp. Fram till juni 1994 fanns särskilt tillsatta korrekturläsare för dödsannonserna. Därefter fick produktionsbyrån ta över, och det var i samband med detta som Charlotte började korrekturläsa dödsannonserna. Hon granskade DN 1994–2007 och juni–december 2009 samt SvD juni 2008–oktober 2010.
Köket blev redaktionslokal
Som arbetsplats använde vi Charlottes kök i den vackra våningen uppe på Kungklippan. Min uppgift som redaktör var att klippa och klistra och med hjälp av Riksarkivets fotograf försöka skapa bildsidor i enlighet med Charlottes idéer och önskemål. Hon var bestämd och visste precis hur hon ville ha det, men blev nöjd med slutresultatet.
Mellan arbetspassen i köket brev- och mejlväxlade vi flitigt och bollade uppslag och idéer oss emellan. Som avslutning vill jag visa hur ett brev från Charlotte kunde se ut. Jag uppskattade de kreativa kuverten med många frimärken och ramade in ett av kuverten till en tavla. Charlotte blev glad och berättade om bakgrunden:
Kvinnor mest stämningsskapande bakgrund
”1975 jobbade jag som journalist och reporter på ICA-kuriren. Jag hade noterat i samband med utgivning av nya frimärken att än en gång var det tunnsått med kvinnor som ansetts värda att uppmärksammas. Så jag gjorde en undersökning på Vem, När, Varför? Och det blev ett uppslag med avslöjande bilder och fakta. Av 886 utgivna svenska frimärken syns bara 6 namngivna kvinnor men 62 namngivna män. Vi kvinnor är bara bra att ta till som bakgrund och som stämningsskapande symboler, Lucia t.ex.
Posten, Ove Rainer var chef då – blev så tagen av mina fakta – och generade – så de kom på andra tankar så småningom och dessutom erkände att det var dags att tänka om. Jag fick ett brev om deras tacksamhet och en pärm med svenska frimärken utgivna åren 1969–74. Tydligen en sådan som de brukar skicka till utländska kolleger och gäster vid speciella tillfällen. [—] Själv ser jag dem som små dokument från en tid som vi faktiskt var med om. Jag blir verkligen glad över att få veta att du känner så. Kram för det av Charlotte”. (Mejl 7/4 2011)
