Först ut var Erik Edoff, numera Umeå universitet, som visade hur boulevardpressens redaktörer var sina tidningars varumärken. De fanns alltid på stor bild på ettan och iscensättningen av dem var mer central än vilken nyhet som helst. Lite i stil med dagens bloggare.
Redaktörerna beskrev noggrant sina egna och andra kändisars bravader på huvudstadens nöjessalonger och lovordade sina annonsörers varor och tjänster. Renodlad textreklam, skulle vi kalla det. Detta i blad som Figaro, där redaktören, signaturen Jörgen, spelade den framträdande rollen.
Karin Milles berättade om kvinnotidskrifterna som politisk kraft i början av 1900-talet. Hur rörelsen för kvinnlig rösträtt startade egna tidningar med nyheter och opinionsmaterial. De innehöll också mötesreferat som medvetet skildrade kompetenta kvinnor i full aktivitet. Kvinnor som glänste som festtalare och politiska debattörer och inspirerade läsarna.
Tredje författare i raden var årsboksredaktören Torbjörn von Krogh, som berättade om juristen, riksdagsledamoten Carl Lindhagen som i 50-årsåldern skrev sin första stora motion om pressen 1910. Lindhagen ville ha igång en utredning om tidningsägandet, en bred kommission för att ”höja pressens självständighet” och en översyn av Post och inrikes tidningar.
Lindhagen var en av våra första riktiga mediekritiker. Han vände sig bland annat mot annonsörernas kraftiga inflytande och ansåg att nyhetsrapporteringen blev allt mer missvisande och ofullständig. Han var också en av de första som föreslog att pressen självmant skulle införa en sorts hedersdomstol.
Efter presentationerna diskuterade de tre kapitelförfattarna pressen då och nu. Samtalsledare var Birgitta Ney.
Mer om allt detta och nio ämnen till i årsboken! Läs den!